Login

Utan tvekan det bästa jag gjort på 22 år

Veckan innan jag åkte var jag som ett instabilt känslomässigt berg och dalbana. Så kändes det iallafall.

Inom loppet av cirka en månad så hade jag fått en idé, bokat en resa, sagt upp mig från ett fast jobb som jag älskar samt skrivit på kontrakt för att hyra ut min lägenhet. Shit. Då slog det mig. Tänk om jag inte gillar det? Hur packar jag för åtta veckor i en ryggsäck? Är åtta veckor för länge? Var det inte väldigt dyrt ändå? Tänk om jag inte hittar ett jobb när jag kommer hem? Frågorna upphörde aldrig och jag ringde nog mamma minst två gånger om dagen och pratade, frågade, grät och oroade mig för allt möjligt!

Dagen kom och jag satte mig på planet som tog mig 15 timmar bort. Till Zimbabwe i Afrika. På flygplatsen vinkade en kille med stort leende och vi (jag och två till) hoppade glatt in i hans bil. Jag kommer ihåg att Linnea frågade mig "vet du hur lång tid det tar tills vi är framme" och jag svarade runt en timme. Sju timmar senare utan minsta tecken på att vi var framme började jag fundera varför jag tagit ett flyg till Zimbabwe och satt mig i en främmande persons bil? Hade han ens haft en skylt eller något märke som visade att han kom från Antelope park? Jag kunde inte minnas. Efter ytterligare en timme så var vi äntligen framme och all oro försvann på några sekunder. Efter ett tag lärde jag mig att detta kallas africa time och det är något jag både kommit att älska och hata haha.

Idag har det gått 11 dagar sedan jag lämnade Zimbabwe och jag kan utan tvekan säga att det var det absolut bästa (och det värsta) jag någonsin gjort under mina 22 år. Mina åtta veckor (fyra med lejonen och fyra med Community) var alldeles lagom och det var värt varenda krona jag spenderade.

Att starta varje morgon med att promenera med lejonen eller elefanterna innan frukost var magiskt. Att få hjälpa till i det dagliga arbetet så som att reparera vägarna, städa eller leta efter fällor fick en att förstå att man verkligen gjorde nytta. Att få träffa och umgås med alla underbara barn i skolorna och se hur villiga de var att lära var rörande. Att få spendera tid med och lära känna ungdomarna som bor på gatan var något av det tuffaste men det som även var svårast att säga hejdå till. Utöver det fick jag även uppleva att lära mig hantera en häst (även om jag grät minst fyra gånger), sova på höbalar under stjärnorna, se Viktoria Fallen, hamna på sjukhus vid två tillfällen och blev utnämnd till hospital hopper, spårade noshörningar i bushen, hjälpa till på ett sjukhus, göra hembesök, fira påsk i kyrkan, hålla en pytonorm (grät även då haha), fick diplom för att jag åt en larv och mycket mycket mer.

•••••••••••••

En dag hade vi flyttat runt 300 höbalar och 130 cementsäckar, innan lunch(!!) och ytterligare två dagar samma vecka lyfte vi runt 3000 tegelstenar. Sista dagen hade jag bestämt mig för att ta det lugnt då jag kände av min skada i handleden sen tidigare men det beslutet tog jag snabbt tillbaka. Fem pojkar i tolvårsåldern kom springandes barfota genom skogen för att hjälpa till. De lyfte och kastade tegelstenar i värmen utan att klaga och då kunde jag inte förmå mig att klaga längre.

••••••••••••••

Jag skulle förmodligen kunna skriva i oändligheter om min resa till Afrika men jag slutar här och uppmanar istället dig som läser detta och går i tankarna på denna eller en liknande resa att GÖR DET. Tveka inte. Du kommer förmodligen både skratta och gråta i mängder men det är så det är att uppleva och lära känna andra länder och kulturer. Du kommer att få både minnen och vänner för livet!

Malin Videgård



Detta är en reseberättelse från en av våra deltagare på vårt Kids & Lions program i 2017.

Hem » Reseberättelse » Utan tvekan det bästa jag gjort på 22 år

Senaste nyheter: Möt Clara, vår nya praktikantstjärna