Ida Christine Busterud- Zimbabwe

Följande reserapport skrevs av en GoXplore-deltagare från ett annat land och översattes automatiskt till engelska. Texten kan därför ibland vara lite otydlig.

Zimbabwe- Lejonuppfödning - Himlen på jorden!!

2012 skulle bli året då jag chansade och ville göra något helt utöver det vanliga! Resan gick till Zimbabwe och Antelope Park, där jag skulle tillbringa 4 veckor på Medical & Lion-programmet. Föga anade jag från början att detta skulle vara den bästa månaden i mitt liv hittills. Jag som trodde att fyra veckor skulle vara lite långt...

Jag, och min kusin, landade på en lite sjaskig "flygplats" (mer som ett skjul) i Bulawayo i början av januari. Trött efter en lång resa, men väldigt exalterad över allt som väntade. Vi möttes här av en trevlig chaufför som skulle ta oss till Antelope Park och det var tre andra trevliga norska tjejer som skulle till samma ställe. Efter 3 timmars bilresa kom vi äntligen fram till parken, OCH vilken härlig känsla! Även om du hade sett bilder så var verkligheten mycket, mycket bättre! Vi blev omedelbart varmt välkomnade av en underbar volontär och introducerade runt och för de andra volontärerna. Jag blev förvånad över hur många norrmän som var där (bra jobbat x-plore :)) vilket var väldigt trevligt, och det var också trevligt att träffa alla andra från hela världen! Man kanske var rädd för att vara ny på ett sådant ställe, men man kommer snabbt till rätta och alla blir en stor trevlig grupp. Oavsett ålder, land, språk!!

I Antelope park känns det som att du bor i en perfekt liten bubbla. Vi gick upp 06:00 på morgonen, gick en promenad med ungarna (de yngsta lejonen), åt sedan frukost innan det stod andra olika uppgifter på agendan. Det kan vara uppgifter som att städa lejonens burar (dynga, matrester), skära upp kött, skotta hästgödsel, göra hästmat, rida hästar/elefanter, måla staket, forska med lejonen i etapp 2 etc. Som en regel avslutades dagen med ytterligare en tur med ungarna eller så följde man elefanterna tillbaka till platsen där de stod på natten. Du jobbar från 06:30 till 18:00 på kvällen. Med två timmars lunch mitt på dagen. Även om inte alla uppgifter var lika roliga tyckte jag aldrig att det var tråkigt. Detta var vad som måste göras för att hålla parken igång och alla volontärer visade stor insats och samarbete. Med gott humör blir allt bra! Och de kallar det arbete, men det är egentligen bara kul!

Sedan jag var inskriven i läkarprogrammet och lejonprogrammet fick jag ta mig ur den vackra lilla parkbubblan varje vecka, måndag till fredag, och se hur det omgivande samhället fungerade. Varje morgon klockan 08:00 kördes jag in till staden, Gweru, där det fanns två olika kliniker som jag bytte till. Här var jag fram till lunchtid.

I Norge jobbar jag som sjuksköterska på Oslo Universitetssjukhus, och vilken kontrast det är i förhållande till sjukvården i Zimbabwe. Lite pengar, sjaskiga rum, sängar, fönster, toaletter som ibland inte hade vatten... ja, man kunde fortsätta med att lista skillnaderna i evighet. Samtidigt klagade inte sjuksköterskorna och de andra vårdgivarna jag träffade där på någonting. Så var det och de gjorde verkligen det bästa av det!

Mitt första pass på kliniken var ett nattpass med två andra norska volontärer. Här fick jag vara med på mina två första förlossningar. I mörkret, med bara ett ljus, skulle den första kvinnan föda, elen kom och gick som den ville och kliniken hade inga ficklampor av något slag. Som tur var hade vi frivilliga med oss facklor så att vi kunde tända lite på barnmorskan. Och på grund av detta kunde hon se att navelsträngen var runt barnets hals och skar den snabbt. Vad som hade hänt om vi inte varit där utan ljus är inte känt, men sannolikheten är stor att den lilla flickan inte skulle ha överlevt eftersom sköterskan hade kunnat se den i mörkret. Detta inspirerade, så vi startade en liten samling pannlampor/ficklamtor bland volontärerna. Och när jag hade åkt hade vi tagit emot många många. Det är inte alltid så mycket man behöver göra, men de små sakerna gör stor skillnad!

I övrigt fick jag på kliniken ta del av konsultationer av patienter med hiv/aids, kontroller av bebisar från en vecka och uppåt, undersökningar av gravida och födande, vaccinationer av barn, dosering av tabletter ges/säljs till patienter och viss journalföring. Varje torsdag var det hembesök på någon av klinikerna. Sedan fick jag och de andra på läkarprogrammet gå ut och hälsa på patienten hemma (som hemmasköterskan här i Norge). Vi gick runt med två sjuksköterskor från kliniken, fick en liten rundtur i området samtidigt som vi kom väldigt nära lokalbefolkningen och deras hem.

Du har hört det förut, men jag säger det igen: Att bo i Norge är som att vinna på lotto!

Varje lördag fick vi åka in till staden och besöka två barnhem. Vi volontärer samlade in pengar och köpte allt de behövde under en vecka - mat, eventuellt kläder etc. Återigen, att se glädjen i att ge och hur lite som behövs för att hjälpa mycket är helt otroligt. Vad som är mer otroligt är att se hur lite glädjeämnen som behövs för dessa barn. Öppenheten och glädjen bara att vi kommer. De strålar mot dig med öppna armar. Inget som de underbara leenden och blickarna, kramarna du får!

En söndag arrangerades en så kallad Scudday. Här fick vi leva som lokalbefolkningen för en dag. Detta skulle innebära att männen satt i skuggan och drack öl/scud. Kvinnorna passade barnen, lagade mat, hittade ved till elden, diskade. Det kanske låter orättvist (och det är det), men en väldigt rolig dag och upplevelse. Mycket afrikanska trummor och dans hela dagen, och det är det jag minns bäst. Afrikaner kan verkligen dansa, och vi stela norrmän har mycket att lära!

Förutom jobbet anordnades många sociala fester och "att lära känna varandra"/avskedsfester/resor. Brasa i bushen i solnedgången, med lejonet som ryter alldeles intill är ett minne jag aldrig kommer att glömma! Pubquiz där alla volontärer deltog, födelsedagsfester, polocrossmatcher (där volontärer var med och spelade tillsammans med anställda) med alla volontärer som åskådare, lugna kvällar med en öl eller vin vid brasan i Parken. Alla är bra minnen som jag aldrig kommer att glömma. Det är samma sak med alla underbara människor jag har träffat. Det var alltid tråkigt när några volontärer lämnade, men det kom alltid några härliga nya människor.

När det plötsligt en dag var vår tur att resa hem kunde jag inte fatta att fyra veckor kunde gå så snabbt. Samtidigt verkade det som att jag hade levt ett helt liv där! Och att behöva säga hejdå till personalen, guiderna, alla fina medarbetare var en svår uppgift. Tårarna var omöjliga att hålla tillbaka! Men jag har bestämt mig. Det var första gången jag var där, men inte sista gången! Antelope park är utan tvekan en plats alla borde resa till. Båda pga lejonen, promenaderna med lejonen, hästen som rider i bushen, elefanten som rider under fullmånen. Men också för att alla nya underbara människor och vänner du kommer att träffa och få! Stort tack till X-plore som får detta att hända för oss :)

Reseberättelser från 2012 (Översatt)

Vill du uppleva något liknande?! Denna reserapport är från Lions And Elephants.

Hem » Reseberättelse » Ida Christine Busterud- Zimbabwe

Senaste nyheter: Olika möjligheter för dig som älskar hästar