Login Missa inte vårens inspirationskvällar

Camillas resa i Ecuador

Camilla heter jag, en glad, sprallig tjej som har haft tankarna på Sydamerika/Centralamerika så länge jag kan minnas. Något med det spanska språket, musiken och dansen har alltid lockat mig och nu har jag äntligen fått uppleva det på riktigt ;), och nu i efterhand förstår jag varför jag varit så dragen till denna kontinent.

Välkommen hem, hur har du haft det i Ecuador?
Helt fantastiskt, kan faktiskt knappt beskriva det med ord. En destination som tog mig med storm. Jag visste inte att Ecuador hade så mycket att erbjuda – vilket underbart land, vilka härliga varma människor och naturen går ju inte ens att sätta ord på. Jag fick besöka och uppleva väldigt mycket på kort tid, så det blev en intensiv tid i Ecuador, men en väldigt bra sådan.

När du landade i Ecuador var det någon som hämtade upp dig?
Jag landade på eftermiddagen i Quito efter att ha flugit cirka 20 timmar. Ganska trött och sliten men ändå vid gott mod. En tjej vid namn Nicole från kontoret i Quito hämtade upp mig och tog mig vidare till Otavalo, (Sydamerikas största marknad), där mitt äventyr började. Det var superskönt att slippa tänka på hur man skulle ta sig från flygplatsen, allt var redan organiserat och planerat vilket var toppen. Det tog cirka 1,5 från flygplatsen och innan dess hade jag ju rest långt men ändå var jag vaken och alert, ville inte missa någonting. Och vart jag än vände mig så var grönklädda berg överallt, så otroligt vackert.

Berätta om boendet och kontoret i Quito?
Inne i Quito bor man tillsammans med de andra studenterna/volontärerna, vilket var trevligt. Man bor i ett säkert område som heter Mariscal som har allt man kan tänkas behöva.
jag fick direkt kontakt med de andra tjejerna och killarna, vissa hade varit där länge och andra var nykomlingar som jag. Rummen var hyfsat stora och hade 2 sängar och även dusch och toalett. Vardagsrum & kök delade man med de andra i huset, och det visade sig vara hur bra som helst, ville man inte vara ensam så gick man bara ut i soffan och började prata med de andra.
Rakt över gatan typ 30 sekunder därifrån låg kontoret. Det var också här introduktionen hölls, man fick hälsa på alla lärarna, och även på volontärkoordinatorerna. Spanskalektionerna hålls även här av mycket professionella lärare. Varje klass hade max 6-7 elever vilket var toppen. Måste verkligen säga att man lärde sig snabbt då det bara var spanska som gäller från star till slut. Jag kunde själv ingen spanska när jag kom, men blev otroligt häpnad över hur snabbt jag lärde sig, man var ju tvungen och samtidigt kunde man utöva sin spanska hela tiden.

Hur var kontoret på plats?
Jag blev glatt överraskad över samarbetspartnern som tog väl hand om alla volontärer, som verkligen brydde sig och tog hand om alla frågor man kunde tänkas ha. Då kontoret var mitt emot vårt boende så var det aldrig några konstigheter att ta sig dit. Lokalerna var fräscha och luftiga, man kunde koppla upp sig mot WIFI, spela pingis eller bara sitta ner och dricka en kopp te. Man kände sig alltid välkommen vilket var skönt och man kände sig hela tiden trygg.

Du som älskar musik och dans måste väl ha provat på lite salsa?
ahhahah, självklart! Jag hade ju ångrat mig om jag inte testat. I själva programmet så ingår ju faktiskt en salsalektion så denna var ju given. Självklart skulle jag gå på en salsaklass (måste tillägga att jag redan kan lite) Salsaläraren var strikt och bestämt, det såg man på en gång. Det gällde att räkna rätt och hålla takten, annars pushade hon en i rätt riktning. Det var riktigt kul faktiskt. Jag var på salsalektionen med Elin och en kille vid namn Harald, och de dansade loss som bara den. Även min sista kväll i Ecuador gjorde vi stan osäker, vi gick till en klubb i närheten av vårt boende och dansade loss. Riktig kul att se att alla verkligen gick in för dansandet. Det dansades salsa, bachata, reaggaton. Här hemma kan jag tycka att det är mer folk som dricker än dansar, i Ecuador var det tvärtom kändes det som.

Vilka projekt fick du se och uppleva och berätta lite om dem?
Mitt äventyr började faktiskt med att åka ut till djungeln, och inte vilken djungel som helst, utan Amazonas. Det kändes väldigt overkligt men väldigt spännande samtidigt. Jag fick besöka 2 olika djurprojekt som låg cirka 6 timmar från Quito, så det var en lång resa men definitivt värt det. För dem personer som älskar djur och natur så måste dessa projekt vara helt underbara och perfekta. Boendet var väldigt basic, man bodde verkligen mitt ute i ingenstans, mitt ute i djungeln helt enkelt. Här fick man inte vara beroende av tv, internet och inte ens varmvatten utan här fick man verkligen känna på det "verkliga djungellivet". Djuren som befann sig här hade antingen blivit skadade, illa behandlade av människor eller omhändertagits av polisen. Syftet med projektet är givetvis att försöka få ut djuren i deras rätta miljö igen, men det är inte alltid möjligt tyvärr beroende på vad djuren varit med om. Läs mera här

Jag fick även besöka några av de sociala projekten inne i Quito och dessa vann verkligen mitt hjärta. Att just hjälpa barn och lokalbefolkning är rörande och väldigt emotionellt, så bli inte förvånad om det kommer tårar ibland, vad du också behöver veta är att många av dessa tårar är glädjetårar. Barnen är så fantastiska att man bara vill omfamna dem och bara ge dem massa glädje och hopp. Att få ta del av deras utbilning, lära dem om olika ämnen som hygien, sexualkunskap eller bara visa dem hur man borstar tänder, eller få spela fotboll med dessa glada, underbara barn gör att man redan längtar till nästa dag. Några av de projekt jag besökte var, "street children", "Day care" och "childrens hospital".
Vad man aldrig får glömma är att dessa utsatta barn kommer från förhållanden vi inte är vana vid, saker och ting har hänt i deras liv som vi aldrig skulle kunna föreställa oss, därför tycker jag det är så viktigt att faktiskt vara där för barnen som ett extra stöd, en hjälp, att låta barnen bara få vara barn. Därför rekommenderar jag alla att åka som volontär, det är väldigt givande och man växer själv som människa och får helt andra värderingar. Efter en sån här resa är inte de materiella sakerna så viktiga längre!

Visst besökte du även Galapagos?
Ja jag hade chansen att besöka en av Galapagos öarna, San Cristobal, och jag känner mig väldigt lyckligt lottad över detta. Det var en sådan kontrast mot Quito att det nästan kändes som man kommit till ett annat land. Värmen träffade ansiktet direkt jag hoppade av flygplanet, solens strålar gjorde att man började le och det började nästan pirra i magen. Om ni inte redan visste det så är ju Galapagosöarna skyddade och finns med på UNESCO's världsarvslista men är öppen för kontrollerad turism.

San Cristobal var en liten mysig ö och livet här var inte alls lika tufft och hårt som i Quito, det märktes väldigt snabbt. Man såg liksom inga uteliggare, och fattigdom visade sig inte på samma vis här som på fastlandet. De volontärsjobb jag besökte var bland annat skola & förskola och eftersom Galapagos är så känt för sitt unika djurliv så kunde man givetvis också volontärarbeta inom detta. Det var coolt att se de stora sköldpaddorna och hur livet kring dessa var, samt hur man gjorde allt för att bevara dem. Väl på San Cristobal bodde man tillsammans med andra volontärer i ett studenthus, mat och dryck var inte inkluderat utan det fick man tillaga själv. Jag la märke till att en hel del volontärer hade tagit med sig torkad mat, typ i påsar osv, för att komma billigare undan. Och ja, visst var det dyrare än på fastlandet men jag tyckte ändå det var okej priser, trots att man levde ö-liv. Men ska man vara en längre period på Galapagos så självfallet kostar det lite mera.

Såg du även djur i det vilda, man har ju hört talas om leguanerna och sjölejonen som det skall finnas gott om?
Om jag gjorde, herregud. Sjölejonen var överallt! Och då menar jag verkligen överallt. När man gick ner mot centrum som låg längst med vattnet så var det som en stark fiskdoft som stack i näsan, och då visste man att sjölejonen var nära. De låg under bron, på bron, längst med husväggarna, på bänkarna, ja överallt. Det var väldigt coolt att se, och självfallet var man ju tvungen att ta foto på de "små" liven, men man vill inte komma allt för nära, då morrade dem åt en, med all rätt.

Leguanerna var lite svårare att se faktiskt. Men jag tog en taxi till en strand som heter La Lobería här kunde man gå längst med havet och bara känna havsdoften och höra de ljuva vågorna. Då det var fullt med svarta lavastenar så var leguanerna väldigt svåra att se till en början, men efter att man tränat upp ögat så visade sig att de faktiskt låg därute på stenarna och solade sig. Och tittade man närmre så låg dem lite här och var, supercoola djur måste jag säga. Och självfallet tog man foto, massa foton J. Efter cirka 15 minuters promenad kom man fram till en liten lagun och tro mig när jag säger, här var det mer sjölejon än människor, det var så annorlunda mot allt jag sett tidigare men så fascinerande. Folk badade och vips så simmade ett sjölejon förbi, eller så dök en jättesköldpadda upp. Mycket mycket mäktigt.

Vad fick du mer uppleva i Ecuador?
Efter mitt lilla, korta äventyr på Galapagos så flög jag vidare till Guayaquil. Hade jag kunnat så hade jag faktiskt stannat några extra dagar på San Cristobal, för det gick ju båtturer därifrån till andra öar, och det hade varit kul att se dessa också, men det får bli en annan gång. I alla fall, mot Montanita och jag måste nog erkänna att Montanita blev en liten favorit. Montanita ligger längst med kusten och jättemånga surfare tar sig hit, allt från nybörjare till mer avancerade. Staden, eller ska jag säga byn, var jättemysigt och det fanns verkligen allt du kan tänka dig, allt från surf, dans, musik till spanskaskolor och gatuförsäljare av alla de slag. Vill man hitta unika, handgjorda smycken så är detta helt rätt plats! Jag är ju själv en tjej som älskar havet och kände därför mig lite extra "hemma" och livet här var väldigt annorlunda mot vad jag upplevde i Quito, i djungeln och på Galapagos. Här var allt bara så himla relaxed, avslappnat och hade bara så skön atmosfär. Det som är så positivt är ju också att GoXplores program har en vecka inkluderat här, vilket jag vet att alla kommer att uppskatta. Här får man läsa spanska samt lära sig att surfa, kan det bli bättre. Jag fick höra att väldigt många fastnade här, och jag förstår verkligen varför. Vissa personer som enbart skulle vara där 2 veckor, lämnade efter en månad och ibland efter två.

Självfallet blev det en helkväll med både mat, dryck och dans och Montanita levererade på alla plan! Apropå att fastna i Montanita så var jag själv väldigt nära att skippa min sista aktivitet, men jag fick försöka att vakna upp ur min dimma och fortsätta mitt äventyr. Vilket jag gjorde och djupt tacksam för det är jag. Tillbaka till Quito och det hektiska livet där, började jag nu gilla staden på riktigt. Det var något med denna storstad som bara blev bättre ju mer tid man tillbringade här. Salsaklubbarna, barerna, restaurangerna, människorna och det växlande klimatet gjorde att man kände sig en av lokalbefolkningen, inte riktigt men ändå tillfreds med det hela. Svårt att förklara. Det blev bara bättre helt enkelt.

Som tur var så avbokade jag inte min sista aktivitet, vilket var Cotopaxi, som är en av de högsta aktiva vulkanen i världen. Den når en höjd på 5943 meter och var väldigt mäktig när man kom närmre och närmre. Planen för dagen var att gå upp och mountain-bika ner. Jag hade läst på så mycket jag bara kunde innan och det svåraste denna dag var vad man skulle ha på sig. Tydligen kunde vädret drastiskt ändras och man kunde tydligen också få uppleva alla 4 årstiderna under denna tur, och vissa varnade starkt för solen, så solskyddsfaktor 30 var ett måste. Hjälp vad har jag gett mig in på, tänkte jag många gånger.

Väl framme, och då måste tilläggas att vi inte gick HELA vulkanen, utan vi körde upp till 4500 meters höjd, och sedan gick man upp till "base camp" som låg på ca 4800 meters höjd. Så ja när man ser det så här så verkar det inte vara så långt och tufft, men det var skillnad när man väl var på plats, speciellt om man inte heller var van vid såna höjder.

Det räckte med jag öppnade upp bildörren så kände jag mig helkonstig, snurrig, nästan som om att jag svävade. Helmysko. Hjärtat slog snabbare än vad jag tidigare varit med om, och då hade jag ju inte ens börjat gå, men detta var bara tecken på att man var högt uppe och att kroppen reagerade. Vår guide som går denna tur flera gånger i veckan visste att vi/turisterna skulle reagera så här och han var väldigt proffsig och höll gruppen samlad och stannade hela tiden för pauser. Självfallet stannade man själv också för att dricka lite vatten och för att äta lite choklad. Låter konstigt, men vi fick detta tipset av guiden så choklad var inhandlat J. Väldigt många turister går en bit men klarar sen inte av höjden och vänder därför tillbaka, men jag hade gett mig fan på att jag skulle klara det. Och det gjorde jag. Det var tufft, inget jag sticker under stolen med men så nöjd jag var efteråt. Promenaden tillbaka till bilen gick betydligt snabbare, sen var det dags att mountainbika ner.

Det verkar som att du varit med om mycket på det här äventyret, vad var den stora höjdpunkten på din resa?
Oj vilken svår fråga! När jag tänker tillbaka så kan jag inte riktigt fatta att jag fick se och uppleva både Anderna, Galapagos och Amazonas. Att Ecuador hade så mycket att erbjuda chockade mig faktiskt och nu ligger Ecuador bland mina topp 5 destinationer. Sen att det spanska språket bara smög sig på för varje dag som gick var helt fantastiskt. Alla olika möten med olika människor, vissa som enbart pratade spanska och ändå kunde man kommunicera med varandra, det var helt otroligt och så kul. Att de sociala projekten var så organiserade och underbara fick mitt hjärta att slå volter men gjorde även att en bit av mitt hjärta lämnades kvar i Quito och hos barnen. Att se dessa eldsjälar hålla projekt som "street children" gjorde att man blev uppfylld till max. Jag är så sjukt nöjd över denna magiska resa så att hälften hade kunnat vara nog. Jag fick se så otroligt mycket men ändå kände jag att jag inte hade gjort allt, så det var med tårar i ögonen jag lämnade detta vackra, fascinerade Ecuador men innerst inne vet jag att jag en dag kommer att återvända, och jag hoppas det blir snart.

Detta är en reseberättelse från en av våra deltagare på vårt Volontär Ecuador program i 2014.

Hem » Reseberättelse » Camillas resa i Ecuador

Senaste nyheter: Vi kan nu erbjuda ett 2:a års visum till Nya Zeeland!