Login Boka din resa till Namibia i mars och spara upp till 3000kr!

Eva & Christina jobbade med lejon i Afrika

Den 15:e mars 2014 gick en dröm i uppfyllelse för oss båda systrar. Under många år hade vi pratat om detta, men aldrig riktigt fått till det. Familj, barn, arbete, ja livet, gjorde att det inte blivit av. Men sommaren 2013 bestämde vi oss. NU skall det ske. Volontärsarbete med lejon i Afrika. Vi hittade "vårt" projekt hos GoXplore. Att vandra med lejon, vilken fantastisk idé.

Vi reste till Afrika med stora förhoppningar och dom blev verkligen inte grusade. Det första mötet med Afrika var visserligen inte det bästa, Zimbabwes vägar är ingenting för dåliga ryggar. Men väl framkommen till Lion Breeding väntade oss fyra oförglömliga veckor.

Efter inkvartering i rummet, som vi delade, träffade vi alla volontärer och de olika projektens personal. Mötet, som hålles varje kväll med alla, var en ny upplevelse. Alla fick sina uppgifter tilldelade. Det fanns möjlighet för frågor och inlägg, nya volontärer presenterade sig och plats för mycket skratt. Den mycket viktiga "tavlan" gicks igenom. Där fanns ALLT.

Den första veckan började, den som också kallas introduktionsveckan. Den var mycket intensiv med utbildning i allt möjligt. Det fanns olika pass som innehöll lejonvandringar, elefantritt, kultur och seder i Zimbabwe, språket, växter och djur i bushen (t.ex alla ormar i ormhuset) etc. Från tidig morgon till middagen vid 19-tiden höll vi på. Intensivt men oehört roligt och spännande.

Maten, denna viktiga detalj. En fantastisk restaurang med frukostbuffé (där fanns verkligen det mesta man kunde önska sig). Lunch med minst två rätter och middag med soppa, minst två rätter
och alltid efterrätt. Där fanns underbara Sheila med världen största leende och ett vänlig ord till alla, och maten var alltid jättegod.

Att vandra med lejonen morgon och kväll var en fantastisk upplevelse. Dan, lejonprojektets chef, hade en mycket bra och givande lektion i hur man gör. En del av oss blev lite rädda, när man insåg hur lätt det kan gå fel. Lejonen ser oss som en del av flocken, och det innebär givetvis att de ibland vill leka och ibland försöka klättra på rangordningen. Dom kan skada oss illa, om man har otur. Därför finns det regler, som man alltid måste följa.

Dessa tre regler gäller inte bara när man går med lejon. Elefanter, ormar, noshörningar, ja alla djur (vilda och tama).

Första veckan innebar en massa nya upplevelser för oss, bl.a elefantridning ut i bushen (en härlig känsla), men också något av det värsta vi varit med om. Snaresweping. Under cirka tre timmar gick vi under Afrikas glödande sol i bushen, letandes efter snaror. Som de allra flesta känner till är ett av de allra största hoten mot Afrikas djur alla tjuvjägare. Så uppgiften var viktig, men oehört jobbig. När vi kom tillbaka till campen, fick vi båda fritt. Vi såg nog ut som om vi skulle kollapsa, men vatten och vila fick oss på fötter igen till kvällens lejonpromenad.

Arbete och utbildning måndag till lördag, från 6.30 till 18.30. Klockan 21.00 sov vi gott. En del av de andra volontärerna hade lite senare kvällsvanor, men så var de också 30 år yngre. Vi i det "gamla" gardet drog oss tillbaka ganska tidigt, men en stund i baren med en läskande drink eller en öl, tillsammans med andra volontärer, förekom nog ganska många kvällar.

Söndagen var en ledig dag för oss i lejonprojektet. Sol och bad vid poolen, återhämtning efter veckans alla strapatser och upplevelser. Flanera runt campen, få massage eller fixa naglarna. Söndagen var alltid en "lyx"dag, då vi alla njöt av semestern.

Vecka två inleddes med en utflykt till en närliggande nationalpark. Närliggande är kanske fel ord. På Zimbabwes vägar var resan dit ganska lång, c:a 4,5 timmar. Men väl värd varje minut. Vi var en grupp på 8 volontärer, som skulle ut och spåra noshörningar till fots!

Vår guide gick igenom alla regler (som alltid är de samma). Don´t run, don´t panic, be always alert. Sedan gav vi oss av ut I den gassande solen. Efter en stund kom vi fram till ett berg, dit vi skulle upp för att spana efter noshörningarna. Guiden "sprang" upp. Jag och syrran kom på efterkälken, och bestämde oss halvvägs för att stanna. Vi slog oss ner på ett klippblock, med fantastisk utsikt över bushen. Men några noshörningar såg vi inte. Då hörde vi ett konstigt ljud. Som om en häst frustade. Vi tittade på varandra och sa: Kan det vara en noshörning? Sedan bestämde vi oss för att noshörningar kan inte klättra på klippor, så vi satt kvar. När guiden och dom andra kom ner från toppen igen, frågade de om vi sett eller hört något. Vi berättade om frustandet, eller vad det var. Då skrattade guiden och sa, att det står två noshörningar 100 meter ifrån där vi sitter. Vi gick ner till marknivån igen, och där var de. Mor och dotter. Gigantiska. Guiden fick oss att posera framför noshörningarna, så allt fick bevarat på bild. Men för egen del var det på skakiga ben som jag ställde mig framför dessa kolosser. En stund senare fick vi även syn på ytterligare fyra vuxna noshörningar som slagit sig ner för att vila i skuggan. Vilken lycka att få uppleva dessa fantastiska djur i det fria. Så liten man känner sig!

Väl tillbaka i campen, fick vi höra, att det är ganska ovanligt att lyckas få syn på dessa jättar och att vi måste haft enorm tur som hittat 6 stycken. Vecka två och tre förflyter med uppgifter som att tillverka lejonleksaker, städa lejoninhägnaderna, stycka kött, promenera lejon och elefanter (dock ej tillsammans), laga vägar och staket.

Det blev också ridturer i bushen med Antilope Parks hästar. Även dessa var fantastiska äventyr. Detta då man med hästarna kommer oehört nära dom vilda djuren. En giraff är jättestor, när man är 4 meter ifrån den. Även dom skygga zebrorna kom vi nära, för att inte tala om impalor och gnuer. För oss båda, som ridit i hela våra liv, var kanske inte själva ritten det stora äventyret. Men för vissa andra, som aldrig suttit på en häst förut, var det ett dubbelt äventyr. För att inte tala om träningsvärken vissa fick efteråt.

Ett par gånger fick vi möjlighet att följa med ut i "stage två" inhägnaden. Där finns en flock lejon med Milo, den stora hanen, som ledare. Dessa lejon lever i en väldigt stor inhägnad, där dom jagar själva.
Lejonen kommer från uppfödningen inne på Antilope Park och har släppts fria för att föröka sig. Deras ungar, är de lejon som kan släppas i det fria. När man åker hit, gör man det i sällskap med Tory, som jobbar med att dokumentera och forska på lejonen i frihet. Jätteintressant och lärorikt, spännande när lejonen är en meter ifrån en (man sitter i en bur på flaket). Men också skumpigt, varmt och ibland hittar man inga lejon.

Vecka två var också den vecka då syrran följde med till barnhemmet och Drop in Centrat för första gången. På lördagarna hade vi "lejon"människor möjlighet att följa med och se och lära om kommunprojekten, där volontärer hjälper till i skolor, medicinska kliniker, barnhem etc. Själv kunde jag inte följa med, då min rygg kollapsat p.g.a alla skumpiga vägar.

Syrran kom tillbaka, alldeles tagen. Fantastiska människor, som trots alla svårigheter var varma och hade lätt för att skratta. Men behoven är så många. Vi bestämde oss för att åka tillbaka nästkommande vecka, då min rygg förhoppningsvis var bättre.

Vecka tre anlände Alan. En volontär från Skottland, som varit på Antilope park många gånger. En eldsjäl, som gör allt för att hjälpa barnen i Gweru. Tillsammans med honom brainstormade vi fram en massa förslag på vad som kunde göras. T.ex tog vi fram ritningar på en lie, som de skulle kunna tillverka själv. Vi hade sett, hur man repade gräs till djuren med en liten kniv på ett långt skaft. Vi hade även provat på detta själv, när vi arbetade med att göra en yta framkomlig på Antilope Park. Det tog väldigt lång tid, och var väldigt jobbigt. Liar hade man aldrig sett i Gweru.

En annan idé var, att vi volontärer, när vi kom hem, skulle samla ihop pengar till det nya barnhemmet. Mark hade skänkts av Antilope Park, grunderna till husen byggts av volontärer från Australien. På området fanns också hönshus, för uppfödning av kycklingar och en hel del mark finns för odling. Men det saknades som vanligt saknas pengar. Vatten måste till för att plantera och givetvis för att kunna bo där. Personal för att ta hand om barnen och givetvis material för att bygga husen färdigt.

Vi startade "Champions for Children" på plats i volontärsrummet. Samlade de volontärer som var intresserade och berättade om våra planer. Dom flesta ville vara med, så vi bestämde oss för att dra igång insamlingen så fort vi kom hem. Så har också skett, och vi skickade ner de första pengarna för installation av rörsystem i mitten av juni.

Lördagen vecka tre tillbringade vi först hos barnen i Gweru, sedan på polocross-planen. Polocross är en sport, stor i Zimbabwe och i ett par länder till, som utövas på hästryggen. Spelet är lite grann som hästpolo, men man använder en håv istället för klubba och en förfärligt massa konstiga regler. Men det var kul att titta på. På söndagen var vi medbjudna till en kyrka i Gweru. Vi båda systrar tillhör inte dom mest kyrksamma, men detta var en härlig upplevelse. Sång och musik, dans och oehört varma och vänliga människor. Vi förstod inte så mycket, eftersom allt sades på Shona (språket man talar i denna del av Zimbabwe) men kände i alla fall igen vissa sånger.

Vecka fyra. Nu började det att dra ihop sig till hemresa. Det drog också in regn och kyla till Antilope Park. Vi fick använda alla kläder vi hade för att inte frysa. Vecka fyra (eller den sista veckan) är också den vecka, då man får önska sig vad man vill göra. Det blev mycket elefanter för egen del, medan syrran åkte till barnen i Gweru. Långtur med hästarna, elefantritt, lejonutfodring och stage två-forskning var några av de aktiviteter vi valde.

Vi hade under veckorna sagt adjö till många volontörer, när dom åkte hem eller vidare till andra projekt. Nu var det vår tur att åka. Efter att ha sagt adjö till alla fantastiska människor på Antilope Park, gått en sista lejonvandring och packat trunkarna, valde vi att åka med buss från Gweru till Harare. Betydligt bekvämare och ett tips till kommande volontärer. Det kostade inte mycket, men var värt varje krona. Äventyret var över men gav mersmak.

Vi kommer tillbaka!

Eva Johansson och Christina Larsson

Detta är en reseberättelse från en av våra deltagare på vårt Lion Centre program i 2014.

Hem » Reseberättelse » Eva & Christina jobbade med lejon i Afrika

Senaste nyheter: Vi kan nu erbjuda ett 2:a års visum till Nya Zeeland