Login Missa inte sommarens inspirationskvällar

Noras givande resa

Jag har länge velat åka på en volontärresa, just för att det är en möjlighet att hjälpa barn och vuxna i utsatta länder som vi ständigt påminns om här hemma. När jag hade tagit studenten och inte riktigt visste vad jag skulle göra så blev det här en perfekt lösning och jag ångrar mig inte en enda sekund att jag gjorde det. Att det blev just Sri Lanka var egentligen bara en slump. Jag har en förkärlek till Asien sedan innan och tyckte att Sri Lanka lät som en spännande plats. Sagt och gjort så gav jag mig iväg och försökte att inte tänka för mycket på hur det skulle bli utan bara följa med i det som hände. Det går självklart inte att vara helt neutral när man åker på ett sådant här stort äventyr, även om man tror att man är det. Det fick jag lära mig.

Väl framme på flygplatsen på Sri Lanka blev jag upphämtad av en av koordinatorerna, vi fick vänta in några fler volontärer från andra länder innan vi åkte till Kandy. Alla var spända på att få se hur vi skulle bo. Om man inte varit i Asien tidigare får man sig nog en lite mindre chock av trafiken där nere, de har inga vidare trafikregler och kör om varandra hej vilt, men det finns en tjusning i det också.

När vi kom fram till huset satt ett helt gäng med volontärer utanför huset. Många av dem hade varit där i ett flertal veckor. Jag personligen var väldigt nervös i början och upplevde att det var lite svårt att komma in i "gängen" som redan skapats där. Men det ändrades fort när vi kom igång med introduktionsveckan eftersom alla var i samma situation och ville hitta kompisar. Vi var ett riktigt härligt gäng under veckan och det resulterade i att vi drog ihop ett gäng och åkte till Ella under helgen. Det blir många resor under helgerna eftersom man är ledig och man borde absolut ta chansen att se så mycket som möjligt under tiden man är där.

För övrigt var huset bra, men det var lite ovant i början och man fick försöka att inte jämföra för mycket med hemma för det är en stor skillnad. Man inser verkligen hur bekväma vi är här. Detsamma gällde maten, man är i ett annat land med annan matkultur och jag personligen hade lite problem med kombinationerna av olika rätter men så småningom vänjer man sig även till det.

Andra och tredje veckan valde jag att spendera på hemmet för handikappade kvinnor och barn. Helt ärligt så tänkte jag första dagen att här kommer jag inte kunna vara i 2 veckor. Det var så tufft att se, det luktade illa av urin eftersom de inte har råd med blöjor, de rullstolsburna kvinnorna låg/satt i sina rullstolar hela dagarna medan flugorna kröp runt i deras ansikten och de hade ingen möjlighet att göra något åt det. De små barnen var så magra och låg inne i sina sängar hela dagarna för det var omöjligt för dem att ha orken till något annat. För det mesta sov de. Det var helt enkelt bara dåliga saker som jag såg första dagen. Men jag tänkte att det skulle bli bättre och det blev det också. Jag hade turen att vara tillsammans med volontärer som varit där i 4 veckor innan och de hjälpte mig och förklarade situationen för många. Tack vare dem så kunde jag förstå hur bra de faktiskt hade det på hemmet. De fick äta sig mätta varje dag, de var skyddade från våldtäkter på gatan, de hade en säng att sova i och framförallt så hade de en enorm och kärleksfull familj. Jämfört med Sverige så levde de i misär, men jämfört med deras tidigare liv eller det liv de kunnat leva om de inte blivit lämnade där, så hade de det riktigt bra.

Återigen fick jag mig en påminnelse om hur bra vi har det i Sverige. Många behövde bara en enkel operation för att bli av med sitt så kallade handikapp. Men på grund av dålig ekonomi och synen på handikappade i landet så var inte detta möjligt. Man önskar att man kunde hjälpa dem med det.

På hemmet fick vi hjälpa till under deras klasser där de pysslade, övade inför julspel, sjöng m.m. När det var dags för lunch så matade vi dem som inte klarade av att äta själva, främst barnen. Sista timmen var fritt och då kunde man leka eller bara sitta och sjunga för/med dem. Dagarna var sig ganska lika men det var också skönt för man visste då också vad som väntade. Dock kunde man välja att vara i olika klasser och det blev en skillnad. Eftersom de är så undervärderade av samhället behöver de mycket kärlek och omtanke och det är där som vi volontärer kommer in. Det räcker med att bara hålla de i handen, de är nöjda så, men bara de får känna kontakt med huden. Språket skapar tyvärr en stor barriär mellan oss och man kan inte prata med dem på det sättet man vill. Ibland får man chansen att ha en av lärarna i närheten och de kan då översätta åt en. Några har också lärt sig engelska och det är jätteroligt att se deras lycka när de får prata.

De 2 efterkommande veckorna var jag på ett barnhem för barn mellan 0 till ca. 6 år. Här trivdes jag riktigt bra. Hos de handikappade märktes språkbarriären mer eftersom de pratade mer med oss än vad barnen gjorde. På så sätt blev det lättare här, man kunde tillfredsställa de på andra sätt. De var nöjda med att bara leka eller sitta i ens knä och ha det mysigt. Det är vi volontärer som ger de den uppmärksamhet som barn behöver så man behövs verkligen där. Det är tufft att se hur de behandlas. Man får som volontär försöka gosa med dem, ge dem kärlek och handskas med dem försiktigt så att de, liksom dem handikappade, får känna mänsklig värme.

Precis som hos de handikappade, var dagarna sig ganska lika. Halva dagen spenderades hos bebisarna och halva hos de lite äldre barnen. Vi hjälpte personalen med matandet av bebisarna och ibland även de äldre. Resten av dagen handlade om att ge de uppmärksamhet, leka med dem, krama dem och vara nära dem.

Det är väldigt mentalt påfrestande och sista veckan ville vi åka till ett lugnare ställe. Därför valde vi att åka till Ambalangoda sista veckan där vi undervisade yngre munkar. Det var inget projekt som jag skulle göra om. Jag kände att jag inte bidrog med något då den munk jag undervisade inte hade några som helst engelska kunskaper och vi hade inte en chans att kommunicera på något sätt. Vi hade ingen hjälp av någon tolk vilket verkligen behövdes i den situationen. Däremot älskade jag att vara i den staden, nära stranden var precis vad jag behövde sista veckan.

Det var också kul att få vara i en annan stad eftersom de skiljer sig mycket åt.

Jag tycker verkligen att alla människor som lever i den lyx vi gör, ska åka på en resa som denna. Man får se så mycket nya saker och verkligen leva inpå lokalbefolkningen. Dessutom, som alla upprepar, får man nya perspektiv på saker och ting och lär sig att uppskatta det liv vi lever. Jag har fått lära mig att det viktigaste i livet är att ha människor runt om sig som tycker om en, att man inte blir lämnad ensam.

Detta är en reseberättelse från en av våra deltagare på vårt Volontär Sri Lanka program i 2017.

Hem » Reseberättelse » Noras givande resa

Emma N beställde vårt Lion Centre program för 9h sedan. Är det något för dig också??!